HSD – Hypermobilitetsspektrumstörning, är ett nytt begrepp att bekanta sig med. När diagnoskoderna förändrades 2017, togs den tidigare diagnosen Hypermobilitetssyndrom (HMS) bort. Tanken är att de som inte når upp till kriterierna för hypermobil Ehlers-Danlos (hEDS) istället kan utredas för HSD.

HSD är en bred diagnos som innefattar överrörlighet i en eller flera leder. Det tas även hänsyn till historisk överrörlighet, det vill säga överrörlighet som barn men inte i vuxen ålder.

Andra symtom som hör till diagnosen är kronisk smärta, nedsatt kroppsuppfattning, muskeltrötthet, upprepade små skador och dislokationer (urledvridning).

Även andra besvär, som inte är direkt kopplade till överrörligheten, förekommer ofta. Exempel på detta är; störningar i det icke-viljestyrda nervsystemet, mag-tarmproblem, gynekologiska symtom, blåsrubbningar och ökad förekomst av psykiska besvär som ångest och depression.

När det gäller symtomen kan hEDS och HSD te sig mycket likartat, men skillnad är att diagnoskriterierna för HSD inte är lika snäva och specifika som vid hEDS.

HSD kan kräva samma form av behandling som hEDS och är inte på något sätt ett lindrigare tillstånd. Däremot anses HSD vara betydligt mer vanligt förekommande och det talas om siffor som 340/10 000, något som utgör 3,4 % av befolkningen.

Både HSD och hEDS kan förekomma hos olika individer inom samma familj och en HSD-diagnos kan senare i livet komma att ändras till en hEDS-diagnos.

Läs mer här:

Nationellt kunskapsstöd

Kliniskt kunskapsstöd

Close